Stickplanering

Har suttit två kvällar nu och stickat på mitt kuddfodral, ett extremt tråkigt projekt som jag just nu bara vill bli klar med.

Jag flyttade stickningen från raka strumpstickorna till rundsticka för kanske en decimeter sen. Fördelen av att ha det på rundsticka minskas lite av att den enda rundstickan jag hade var mindre än strumpstickorna. Så hela projektet blev om möjligt ännu tråkigare när jag över det på rundsticka.

Garnet är ett ganska tråkigt akrylgarn i grått, som jag lättar upp med vita och blåa ränder. men det glider himla lätt så minst en gång på varje varv måste jag stanna och plocka upp tappade maskor.

Så det är ju ett plus med detta att jag har lärt mig hur man plockar upp maskor över flera varv med en virknål. Sista gången jag skulle göra det lyckades jag se skillnad på räta och aviga maskor också - det var lättare att göra det från den aviga sidan.

Men nu är jag snart klar i alla fall. Jag har en vit rand och en grå rand kvar sen är det bind-off time. Ja, också ska jag ju inhandla en innerkudde och få ihop hela eländet.

Dum som jag är så satt jag igår och funderade på att göra ett till kuddfodral i samma garn. Förstår inte riktigt varför förutom att jag vill använda upp det förhatliga garnet. Och jag har en till kudde i soffan som behöver bytas ut. De är dessa hemska gamla kuddar där stoppningen är bara klumpar. Men de används av min familj så jag kan inte bara kasta dem utan ersättning. Alltså blir det nya dunkuddar med egna fodral.

Jag tänker nog i alla fall sticka med större stickor och dubbelt garn på nästa kuddfodral. Så det kanske får vänta tills mina 7-rundstickor är lediga. Och då måste jag ju sticka vidare på min Capeponcho - hemskt eller hur!

Men jag har också en ensam socka som behöver en partner. Och de är inte till mig så kan inte bara slänga den ensamma sockan i korgen och glömma bort den - kanske ska lägga upp för sockan i alla fall så kan jag ta några varv när jag känner för nåt enkelt.

Annars blir det nog inget nytt upplagt förrän tidigaste nästa månad, och det finns en hel mängd saker jag har lagt in i min Ravelry-kö som jag skulle vilja sticka. Svåraste är väl att välja var jag ska börja.

Kaffeproblem

Kaffekoppen jag får ut från kaffemaskinen hemma har minimitemperatur. Det är perfekt när jag vill ha mitt kaffe just precis nu, jag kan i princip hälla i mig kaffet utan att bränna mig det minsta.

Kaffemaskinen på stockholmskontoret levererar kaffe i något högre temperatur, det blir perfekt temperatur när jag har gått tillbaka till mitt skrivbord, pratat lite med mina kollegor och sen börjar dricka mitt kaffe.

Kaffet jag får på västeråskontoret är hett. Otroligt hett. Jag får ta min kopp, jobba en kvart till, sen är det lagom temperatur att börja dricka, om jag dricker försiktigt.

Jag måste ha koll på var jag är när jag dricker kaffe. Alldeles för många gånger har jag bränt mig på tungan i Västerås och druckit kallt kaffe hemma.

Svåra problem detta.

Jobb

Fördelen med att arbeta som konsult är att jag kan bestämma mina egna tider ganska mycket. Jag kan välja att arbeta 10 timmar om dagen i fyra dagar och vara ledig en hel dag om jag känner för det och om projekten tillåter det.

Just det, om projekten tillåter det.

Nackdelen med att vara konsult är att man alltid jobbar mot deadlines. Och ibland blir det lite mycket deadlines och lite lite tid.

Som i måndags.

Då blev det en tio-timmars-dag bara så där.

Men som sagt, fördelen med att vara konsult är att jag kan sluta tidigt på fredag istället.

Det jämnar ut sig.

Home Setup

Jag sålde min dator i höstas, i samma veva som jag började sticka mer och mer och spela mindre och mindre. Plus att jag hade (och fortfarande har) svårt att sitta ner längre stunder (men det är en story för ett annat blogginlägg) så den stationära datorn stod mest och samlade damm.

Jag använde yngsta bonussonens dator när han inte var här och Krilles dator annars. Fungerade ganska bra, även om jag kände mig lite handikappad ibland.

Sen köpte jag en iPad Mini till mig själv i julklapp, och sen dess är det bara den jag använder. Trodde faktiskt inte att jag skulle ha den till så mycket som jag faktiskt har den till.

Som just nu.

Jag har kopplat en Apple Wireless Keyboard till iPaden och använder Bloggers app till att skriva detta. Onscreen keyboard är inte dåligt heller, men det går bra mycket fortare att använda ett fysiskt keyboard, det sitter i fingrarna liksom. Och jag tycker om att skriva har jag konstaterat.

Det har jag visserligen vetat länge, det är bara sällan jag verkligen gör det. Vilket är lite ledsamt. Vilket också är anledningen till att jag hoppas att jag ska ha uthålligheten att fortsätta med bloggen den här gången. Tror det är tredje gången jag startar detta.

Skillnaden denna gången är nog att jag inte bekymrar mig så mycket om att skriva för någon annan. Jag redigerar mycket lite. Jag bara skriver.

Så på ett sätt tycker jag synd om den som läser detta, kan inte tänka mig att det är speciellt bra skrivet. Men det kommer nog. Hoppas jag.

När jag sålde min stationära dator så hade jag i bakhuvudet att jag kommer köpa en ny, troligen en bärbar dator. Nu är jag inte så säker.

Ytterligare upprepning

Den stora fördelen med att ha stickningen på rundstickor är att jag kan sitta i min fåtölj och sticka. Långa stickor bara slår i armstöden hela tiden så jag får inget flyt. Plus att jag inte känner att jag tar upp ena soffan för min familj. Om det bara är jag och Krille är det ju inga problem men med två barn i huset så behövs båda sofforna när det ska tittas på film - då tar jag och min stickkorg upp en hel del plats.

Så jag trivs att sitta i min fåtölj lite på sidan.

Igår var det inte så himla roligt med stickningen dock.

Eller ja, det började redan i torsdags när jag fick mitt paket från Garnaffären och kunde inte vänta utan kastade mig på att lägga upp maskor för min poncho. Höll på i två timmar med att lägga upp, göra fel, repa upp och lägga upp igen.

Först kunde jag inte komma på hur jag skulle göra för att sätta ihop arbetet i en cirkel på rundstickorna. Jag startade fel några gånger innan jag insåg att jag hade gjort fel så jag fick repa upp allt. Jag vred och vände och blev helt förvillad innan jag lyckades få ihop det.

När jag väl lyckades efter många om och men få ihop det så hade jag två försök där jag efter ett varv hade en maska för lite. Efter andra gången det hände gav jag upp.

Fredag kväll hade jag större tur med att börja arbetet, var mycket noggrannare, räknade oftare och fler gånger och tänkte efter innan jag gjorde något. Vilket också gjorde att jag kom på var jag hade tappat maskan på torsdagens försök - jag visste inte hur man gjorde omslag.

Enter lördag kväll. När jag kommit så långt att jag kunde testa cowl-biten på min poncho (ca 25 varv) konstaterade jag att den var alldeles för liten. Så upprepning, lite matematik (ökade 12 maskor i omkrets), uppläggning and away I went. Och efter några intensiva timmars stickning så hade jag kommit ca 20 varv igen och kunde konstatera att den verkar vara perfekt storlek.

Det tog mig också ett tag att lära mig mönstret. Och det handlade mest om att lära mig hur det ser ut varvet efter ett omslag, och varvet efter det. Mönstret säger att vartannat varv ska jag göra k2tog-omslag-k2-omslag-ssk och vartannat varv bara sticka räta maskor. Men när jag inte känner igen hur det omslag ser ut var det svårt att veta vilket varv jag var på och vad jag skulle göra nu.

Men efter slaviskt tittat på mönstret under några varvs tid så lärde jag mig, och boy vad det blir lättare när man känner igen sig!

Enda nackdelen jag har med mina rundstickor är att de är så förbenat vassa! Jag har ont i pekfingertoppen idag efter suttit och petat på den där hela kvällen igår. Men tror nog att pekfingret får härdas.

Bilden nedan är precis innan jag repade upp och gjorde cowl-delen större.

Upprepning

Jag funderar på att repa upp mina handledsvärmare, och bara att jag funderar på det innebär att jag borde verkligen göra det.

De var det första jag gjorde på strumpstickor, jag gjorde tre-fjärdedelar av dem på ett tåg hem från Göteborg.

När jag hade gjort mudden bestämde jag mig för att testa och göra en fläta. Den blev ganska bra men så här i efterhand så gjorde jag den alldeles för liten så den känns bara i vägen på handryggen.

Det var också första gången jag gjorde en tumkil och principen lyckades jag med men nu tycker jag att det blev alldeles för stora hål i ökningarna. Jag har också förstått att det är ett vanligt problem och det finns lösningar.

När jag sen skulle maska av hela arbetet så gjorde jag det i bara räta maskor (trots att jag avslutade med resårstickning) - helt enkelt för att jag inte tänkte det och kanske inte visste hur. Så båda handöppningarna känns lite lite för trånga. Nu vet jag att det finns massor med bra och elastiska avmaskningar.

Jag vet att jag kommer inte använda dem någon längre tid i det skick de är nu så det är lika bra att repa upp dem.

Även om det skär lite i hjärtat. Killing my darlings you know.


(Precis när jag tog den här bilden, som är tagen i garaget på mitt jobb, kom min föredetta chef ut från hissen bakom mig och undrade om jag höll på med nåt konstnärligt. )